Som i så många draman började det egentligen många år tidigare. Åratal av psykisk misshandel parallellt med tufft jobb som innebar att dagligen handskas med existentiella utmaningar. Jag tror att jag höll balansen genom att tänka att det som hände hemma det var iallafall ingenting jämfört med det jag hanterade på jobbet.

Det skeva sker ju första gången, den gången vi tänker att det där jag nu upplevde, det var ett misstag som skedde. Det var bara tillfälligt. Men så fortsätter det utan att vi reflekterar över att frukten är otjänlig och borde kastas bort.

Någon gång under de sista åren i det gamla träffade jag en terapeut. Där fick jag tänka mig att jag tog en skogspromenad med mitt barnjag och mitt jag som äldre dam, vad skulle jag säga till dem då vi promenerade tillsammans i skogen? Jag kanske ska nämna att jag är terapi-tålig. Har ju sett ett och annat som syrra. Så övningen var inget jag gjorde så engagerat precis.

I den tänkta skogen mötte jag dessa 2 Helenor. De ville säga mig att jag aldrig var ensam, att de fanns och finns för mig som guider, som lyssnar och som alltid håller med mig. De två sa till mig att vad jag än företar mig så skulle jag alltid ska kunna säga ”Det var värt allt”

Att leva så var fan inte värt allt. Jag insåg det när det började dyka upp bevis på att allt inte stod rätt till utanför mig. Insikten gjorde ont i mig och i mina närmaste. Tio år hann gå innan jag kom loss. Att kasta loss i sig var smärtfritt, men sen tog några års smärtsam och långsam återhämtning och upprensning vid. Mitt i allt detta blev det för mycket, bubblan sprack och varet rann ut. Det går inte att hålla fasader uppe i all evighet, de vittrar sönder.

Annonser