Precis som Maria ”#Yogamamman”Forslund berättar i intervjun i yogapodden Yogiskt nyligen så var en retreat det som föranledde att jag förstod att jag länge varit inne på farlig väg, att min kropp var på väg att krascha. Men vi är ju så himla duktiga på att orka, kanske sjuksköterskor som mig. Det sägs att sjuksköterskor oftast tar sig till sjukhuset mot sin egen vilja, att de vill orka och orka om och om igen. Aldrig någonsin vill vi visa oss svagare än de patienter vi tar hand om.

Iallafall, jag var i Indien i början av 2016. Jag hade tio dagar med mig själv. Undrade i början av resan vad jag skulle komma att möta, hur jag skulle komma att reagera. Jag förstod på något vis att i den annorlunda miljön skulle det hända saker på min insida. Jag hade förväntat mig det, och ändå var jag helt oförberedd när det sedan hände.

Jag var ett dygn på en tyst flodbåt till en början. Det verkade vara en bra start. Jag sov nog jetlaggad bort större delen av det dygnet. Indierna som körde båten tyckte nog att jag var världens märkligaste gäst. Jag vet, för taxichauffören översatte vad de sa bakom min rygg. Lite obehaglig kulturkrock.

Jag växlade ner i hastighet det första dygnet, ett par omgångar och sju timmar i taxi till retreaten fick mig att bli lugnare och lugnare.

Det kändes så skönt att möta mina vänner på retreaten, äta och prata tillsammans om enkla saker i livet utan att ha bråttom.

Vad var det i tystnaden som var jobbigt? Rädslan att möta mig själv? Jag tror att jag var rädd för att möta den svaga och osäkra. Jag ville känna mig trygg och säker, men fick lugna och hejda mig lite där. Det skulle komma. Men jag visste inte när.

Min högsta önskan då var dels att bli lugn och trygg inombords genom att läka ut alla gamla sår och våga möta den otrygga som gömde sig därinne. Och dels var min önskan att bli trygg och säker igen – på riktigt, genom alla mina lager.

Värmen i Indien kom snart att förändra mig.

#Blogg100

Annonser