På retreaten hände sedan en viktig sak. Jag började inse att det var dags att skala av ett av stresslagren i taget. Ungefär som att skala en lök. En god hjälp att starta processen var ett stycke ur Jack Kornfields ”After the ecstacy, the laundry”:

”The unfolding of the human heart is artful and mysterious. We might wish the path to enlightenment were orderly and predictable, but the ways of the heart are a landscape discoverable only in the journey. We cannot capture freedom and place it in time. For the mature spirit, freedom is the journey itself. It is like a labyrinth, a circle, a flower’s petal-by-opening, or a deepening spiral, a dance around the still point, the center of all things. There are always changing cycles – ups and downs, openings and closings, awakenings to love and freedom, often followed by new and subtle entanglements. In the course of this great spiral, we return to where we started again, but each time with a fuller, more open heart”

Jag insåg att jag var tillbaks i en spiralslinga och blickade tillbaks på de slingor jag varit på tidigare men med lite andra ögon än sist. Jag började inse att jag haft det fruktansvärt hektiskt halvåret före Indienresan. Jag satt där i värmen, den vackra solen och vågade knappt djupandas. Jag visste någonstans att jag skulle bli sjukskriven snart om ingen  drastisk förändring snart skulle ske. Jag tog en kvällspromenad kring det ayurvediska området tillsammans med min vän och huvudlärare i viryayoga som sa att jag måste börja med acceptans. Att det var första steget att acceptera. Jag nästan fnös åt detta konstaterande. Förstod inte då att det var det nödvändiga första steget för att komma vidare, för att komma närmre mitt eget hjärta. Jag kämpade emot acceptans ytterligare någon slinga i livsspiralen… ytterligare ett par veckor…

#blogg100 #tidattleva #finnflytet

Annonser