Jag började min yrkesbana på Radiumhemmet, Karolinska. Redan under utbildningen hörde vi talas om utbrändhet och arrangerade en temadag på ämnet. Det var ungefär lika läskigt som AIDS-epidemin under den tiden. Smittade ville vi i vilket fall inte bli. Vi skaffade mer kunskap och vågade arbeta nära olika smittkällor utan risk. Trodde vi. 

Sjukvården utvecklades åt ett håll vi inte var beredda på. Bromsmediciner för AIDS utvecklades. Mot utbrändhet utvecklades ingenting. Möjligen skygglappar. Det fanns alltid nya syrror att ta av, unga hungriga nyutexaminerade som marscherade ut i en sjukvård som hade en allt snabbare rullande utveckling till större krav på effektivitet, kortare vårdtider, lägre kostnader, nya politiker, sparkrav… Jag kan förstå att många av oss försvann. Först sjukskrivna, sen tappas orken, sen hoppet på att det någonsin blir bättre Av årgång 1992 finns inte särskilt många syrror kvar. Om någon av er hör mig där ute så skulle det vara kul med en reunion!

Jag valde att hänga kvar trots risken att brännas. Har säkert varit räddad längre tid av att ha varit föräldraledig mellan varven och prova flera olika ben inom specialiteten vilket höll uppe min energi och nyfikenhet. Därför kom den berömda väggen säkert senare i mitt fall, när jag trodde att jag var säker.

Ungefär som för en marathonlöpare där väggen kommer oavsett hen vill det eller inte. ”Being on a marathon of caregiving” blev mitt ledmotiv. Mycket riktigt kände jag av den där väggen med, men jag stannade i tid och fick en lite lättare skada på karossen. Håller fortfarande på att hämta mig från denna. Bräcklig väg då risken för återfall ju är stor. Med hjälp av ACT och medvetenhet kommer det att gå.

Tror det var lättare den gången jag fick bryta Öppet Spår halvvägs till Mora. Ingen återfallsrisk där, men klart jag grämer mig fortfarande över att aldrig gå i mål.

Annonser