Blev inget inlägg igår 6/3. Alltför lång dag på jobbet. En sån där dag som känns farlig. Som jag känner igen sedan förut. Fast om en hektisk dag betraktas utan sammanhang med andra dagar så var den rätt okej. Jag klarade av alla uppgifter längs vägen, och jag stannade över tills allt var klart.

Då, dvs för drygt ett år sedan, då var alla dagar lika hektiska. Men jag var på min ”marathon of caregiving” och ville inte prestera sämre än någon annan. Jag ville vara grym på jobbet, satte väldigt höga krav på mig som jag sen inte kunde bemästra då min kropp inte ställde upp längre.

Det här med att kroppen kör sitt eget race och till slut stoppar huvudkontoret det är rätt intressant. Vi reflekterar aldrig över att kroppen fungerar NÄR den fungerar, men retar oss när något är skadat. Vi kan köra på med rätt så mycket signaler om att det börjar bli för mycket. Innan vi agerar. Jag gick tidigare med ett krånglande knä i mer än ett halvår bara för att jag skulle vara i huvudet, tänka efter lite mer.

Yoga har alltid varit min räddningsplanka för att hålla lite mer. Men tyvärr fungerade det inte för att hålla kroppen i schack. Det kändes ändå okej, vill inte tvinga mig själv att träna yoga när varken kroppen eller huvudet är med på banan.

Acceptans blev mitt första steg i ACT. Acceptera skadan i karossen och lära mig hantera bubblan. Kanske det allra svåraste steget.

#blogg100

Annonser